|
Parken är hög. Och liksom ur ett hus
träder jag ur dess skymningsbleka ljus
mot slätt och afton. Kringsvept av en vind,
den vind som också klara floder känner
och moln och kvarnar, vilka långsamt vänder
vingarna, tecknade mot himlens rand.
Jag är som de ett ting i vindens hand,
det minsta under dessa luftstreck. - Å,
är det en enda himmel?
Ljusa blå,
där i allt större renhet molnen skockas,
därunder skiftande i vitt de flockas,
därovan detta stora tunna grå,
varmt svallande som på röd undermålning.
Och över allting denna stilla strålning
av sol som sjunker.
Trolska byggnad, så
inom sig rörlig, ändå sammanhållen.
Gestalter, jättevingar formar den. Se fållen,
se berget, som för stjärnljus spärrar vägen,
och där: se porten till så fjärrbelägen
rymd som kanhända bara fåglar känner...
Rainer Maria Rilke
Gammalt Porslin
En kung i Sachsen samlade porslin,
men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin
sitt garde - tänk - mot en kinesisk kruka!
Femhundra man med sabel och karbin,
som preussarn visste att förträffligt bruka,
i exercisen smidiga och mjuka,
i krig en mur, tänk, mot - en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder
från världens början - ja, så tycker ni.
Se’n bytet gjordes har ett sekel svunnit:
femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
den gamla krukan - hon står ännu bi.
Carl Snoilsky
Flyttfåglarna
Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas. Mot Norden! mot Norden!
Och djupt under föttren vi se som en graf
den grönskande jorden, det blånande haf,
der oron och stormen hvar dag sig förnyar,
men vi fara fria mot himmelens skyar.
Och högt mellan fjällen der ligger en äng;
der nedslår vår skara, der redes vår säng.
Der lägga vi ägg under kyliga polen,
der kläcka vi ut dem vid midnattssolen.
Ej jägarn hinner vår fredliga dal.
Der hålla gullvingade Elfvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i qvällen,
och dvergarne hamrar sitt gull in i fjällen.
Men åter på bergen står Vindsvales son
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna hvittna, och rönndrufvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! mot Söder!
Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Der hvila vi ut från den luftiga färden,
der längta vi åter till nordliga verlden.
Esaias Tegnér
Sydskånsk sommarkväll
Vitt över nejden tystnad och frid.
Dofter, dem äng och åker andas,
samman i dröjande skymning blandas.
Luften är lätt och lugn och blid.
Slaka de hänga pilarnas blad.
Vångarnas ax i lättaste dimma
matt de som drivet silver glimma,
ånga så fint i daggigt bad.
Östersjöbrus i aftonens ro
sakta till sömns all nejden lullar.
Rasslande vagn i fjärran rullar.
Råmar i rykande äng en ko.
Hunden i gård bak skymmande vall
gläfser med ljud så gälla och korta,
svagare svarar det längre borta.
Åter ljuder det här ett skall.
Kornknarrn skorrar inne i vång.
Skramlar i klövern ett ringlande tjuder.
Borta i byn harmonikan ljuder.
Re’n är på korsväg dansen i gång.
Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmör i arm med resliga drängar.
Visan dör hän på strandens ängar,
domnar för brusande Östersjövåg.
Albert Ulrik Bååth
Vid Falsterbo kyrka.
Kring gammal, hvitgrå kyrka
med ryggås bräckt och skral,
trappgafvelstorn med kajor
och flygsandsfylld portal,
i sandens öfversvämning
de stackars pilar stå,
och många äro döda,
de andra silfvergrå.
En åldrig fläder drunknar
i drifva, yrd af sand,
och vinkar som på räddning
med lite grönt i hand;
och tärda fingrar sträcker
mot himlen upp en alm,
som mist hvart spår af krona
och mist sin fågelpsalm;
och här och där en tufva
af någon sjömansgraf,
där korset i sin ordning
i flygsand går i kvaf.
En vadarfågel glider
som blixten mig förbi
och hvisslar fram ett uttryck
för all melankoli;
stum måsen seglar öfver
den hvitgrå kust af sand
och ilar ut mot vågor,
som kvällsoln satt i brand. --
Och vill du dig begrafva
i glömska och i ro,
kom hit inunder almen
i gamla Falsterbo!
Albert Theodor Gellerstedt
Nu tändas tusen juleljus
Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.
Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.
Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.
Emmy Köhler
|
